Prat om rullstol

På många sätt ska det bli trevligt när barnet börjar prata, men ibland är det rätt skönt att han inte kan uttrycka sig på svenska. Exempelvis när vi mötte medmänniskor i rullstol idag i centrum, de verkar ha blivit en särskild målgrupp för det lilla pekfingret. Mycket distinkt skickar han iväg höger pekfinger, ibland till och med båda om det är en extra tjusig rullstol med vimplar och annat lull-lull. För att ytterligare understryka det hela brukar han haspla iväg en lång och högljudd harang som ackompanjemang till pekfingret. Det är här jag är lite skraj för den tid då han börjar prata. Så länge ingen begriper ett ljud av vad killen snackar om kan man ju låtsas att det helt enkelt är ett uttryck för en kollegial känsla - vi som är hjulburna liksom.