Långt bort i leder står det en liten Vilmer-tomte. Lite läskigt var det nog allt och när väl pappa fick hämta honom ur ledet var tårarna inte långt borta. Ingen pulka hade vi med oss heller och ledsna tomtar vill inte gå utan ska bäras hem! Tur att mamman är så stark!
Nästa år vill han vara stjärngosse istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar