Att vara två år...

Det är en hel del att sköta när man är två år.

Det är olika saker som ska blandas, till exempel. Det är juice som ska hällas i yoghurten, och det är messmör som gott kan blandas i mjölken, bara man har skrapat av den från mackan först, eller det spelar egentligen ingen roll - den kan gott åka i den med.

Så är det mössorna, som ska provas. Man behöver dem med sig till matbordet. Man ska även hålla reda på alla skor och delar gärna ut dem, så att alla vet att man ska gå ut. Mamma kan ha tofflor. Själv har man pappas skor. Pappa klär bra i ett par högklackade. Man delar gärna med sig av det man tycker om till dem man tycker om.

Så kommer man då ut. Ibland står där en bil. Den måste öppnas och stängas, och det finns en massa knappar som ska tryckas på. Ibland står där andra saker också, som en häst trailer till exempel. Då är det bäst man förklarar hur den fungerar, så att alla vet.

Och så är det saker som måste tvättas i handfatet. Vattnet rinner och rinner. Och sedan har man en del telefonsamtal att ringa. Till Morfar och Farfar. Och Donna förståts. Det är en evig visa, hallå hej då. Men det måste skötas.

Vissa expeditioner måste utföras i ensamhet. Folk tror inte man kan klättra i trappan, men det kan man visst. Det är bara en fråga om att se till att ingen ser, så man får vara ifred.

Så har man en del myror och maskar som ska uppmärksammas. Dem kan man ta hem till mamma. Hon blir så glad. Man får också plocka en del blommor, bäst är det att ta själva blomman, men inte skaftet. För vad ska man ha det till? Ja, så är det grus som ska forslas hit och dit. Man kan lägga det i skor, på köksgolvet eller i handfatet. Det är olika. Man varierar. Regngrus är bäst. Det är blött.

Så är det folk som ska snytas, det blir till att knyckla ihop många meter hushållspapper och gå runt. Fräs! Ock så ska de pussas allihop. Det är ett evigt pussande. Och för all del, är man familjens stomme får man göra en del eftergifter.

Så kommer kvällen och man får gå och lägga sig. Man får bara hoppas att övriga familjen klarar sig själva till morgondagen. Det är ett mödosamt liv. Men med den nya dagen kommer ändå alltid en ny frukost!